Reflektion

Till minne av pappa

Idag är det två år sedan pappa dog. Han fick cancer i bukspottskörteln och en månad efter beskedet lämnade han oss. Eftersom min mamma dog redan när jag var 11 år så kom pappas och min relation betydde desto mer.

Pappa var den som sopade allt under mattan och ville att allt skulle vara bra hela tiden. Så mammas död var inget vi bearbetade som familj. Jag förstod tidigt att jag var tvungen att klara mig själv, fast jag hade en förälder. Jag var den som gick min egen väg och som aldrig kunde vara tyst om jag upplevde dåliga känslor. Pappa var den som kunde slänga ut skräp från bilen utan en tanke på naturen och lätt oss barn göra lite som vi ville.

Men jag hade liksom förståelse för honom fast han inte alltid har gjort de rätta valen eller inte alltid funnits där för mig i min ungdom. Han har gjort vad han har kunnat och visat sin kärlek på sitt sätt. Han hade däremot lätt för att ge beröm och uppskattning. Han hade lätt för att visa att han älskade oss.

När jag blev äldre så gick jag en helt annan väg mot många andra i min ålder. Jag åkte och jobbade och mediterade på ett center långt hemifrån. Jag kände att jag behövde det för att bättre möta livets utmaningar och jag ville även utveckla mig själv som människa. I säkert sex år höll jag på med självutveckling genom meditation, odling, natur och genom mina livsval. Jag förändrades så pass mycket att jag valde att byta namn.

För pappa, var mitt namnbyte som den självklaraste sak i världen fast han själv aldrig ens skulle komma på tanken. Jag tror också att min förändring var okej för honom för att han var en väldigt tolerant man och förespråkade ofta att det var en av de viktigaste egenskaperna i en relation. Jag tog namnet Ylvali, efter min mamma som hette Ylva. Mitt första namn jag fick, Evelina, heter jag efter pappa, som hette Eve.

Pappas och min relation blev starkare efter att jag träffade min man och vi fick egna barn. Han älskade sina barnbarn och gjorde allt för att stötta oss. En dag ringde han och grät, han ville ha stöd i sitt eget livsval och det slutade med att han flyttade närmare oss.

Hans sista tid, levde han i vår by. Han kunde inte förstå allt vi gjorde men han var ändå stolt. Den sista tiden han levde, här i byn, skötte han varje dag om vår minsta son. Det var viktigt för pappa att vara behövd och att kunna ställa upp. Jag är så oerhört tacksam för den tiden då jag hade både min pappa och min bästa vän boende i samma by. Han blev en del i vår gemenskap och fick genom det en annan syn på livet.

Pappas sista månad i livet, fanns jag och min ena bror vid hans sida, dag som natt. Det var en stark tid, att vara tillsammans och uppleva vad som händer inuti, när någon man känt hela livet plötsligt måste vandra vidare.

Pappas närvaro känner jag varje dag och relationen ger mig mycket motivation och styrka i livet. Jag har lärt mig att trots människors olikheter så kan vi nå gemenskap och hjälpas åt att ställa om och leva på ett sätt som stärker naturen, oss själva och alla livsformer.  

/Ylvali

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.