förändring
Reflektion

Blindtarmsoperation – tid för förändring

I veckan kom mejlet från min ena storebror men orden är skrivna av hans advokat. Allt började när min mamma dog för 18 år sedan. Min pappa ville inte ge bort arvet från min mor, båda halvbröderna skrev på ett dokument om att avstå arvets tills båda föräldrarna var döda. För ett år sedan gick även min pappa vidare och processen om arvsfördelning har börjat.

Min pappa var inte rättvis mot min ena halvbror men jag har inte dömt min pappa utan accepterat att deras relation var trasig. Inte heller har jag klandrat min ena halvbror för att han har haft en tuff attityd mot min pappa utan jag har låtit det varit deras sak. Åren gick och min livsväg ledde mig in på självhushållning och holistisk hälsa och med ett sikte att förändra världen. Min mor hade redan påbörjat arbetet mot en omställd värld genom politiken men hon dog på den resan. Jag har inspirerats av henne och jag kan ibland känna hennes kraft verka genom mig på något oförklarligt sätt och jag har fortsatt på hennes resa fast på mitt eget sätt. Modet fick jag efter en lång resa till Australien, där jag fick se och känna människans kraft och styrka för att faktiskt vända mot en mer rättvis och hållbar värld.

Jag i Australien på den gård som kom att förändra mitt liv.

Min pappa var inte alltid lätt att samarbeta med så jag kan förstå att han och min bror inte kunde komma överens. Men jag älskade honom innerligt, för att han var min pappa och för att han gjorde sitt bästa och för att han gav mig ovillkorlig kärlek. Han ställde alltid upp, på de sätt han kunde. Han var stolt över det liv jag levde och älskade min man Dagar som om det varit hans egen son.

Min barndomsvän, man och yngsta son tillsammans med min pappa. Här grillar vi i skogsträdgården som är en mötesplats där vi samlas för gemenskap.

Visst var pappa en orolig själ och skämde bort sina barnbarn. Men jag kunde alltid säga till honom vad jag tyckte, ibland blev han arg men ofta tackade han mig. Jag minns när han kom hem till oss dagen efter att vi fött vårt tredje barn hemma på gården. Han var otålig till sin natur och ville att allt skulle gå snabbt. Denna dagen hade han köpt fisk men när Dagar fortfarande var upptagen med att laga varmvattenberedaren när det började bli dags för att laga lunch så fick det bli jag som lagade maten. Dagen efter fick jag mjölkstockning och det gjorde så ont att jag bävade varje gång jag skulle amma.

Självhushållning
Efter renoveringen av vårt hus sätts spisen på plats. När pappa behövde sällskap eller när han ville vara barnvakt kom han förbi.

Min man stöttade mig och hjälpte mig att ta mig igenom processen. Jag har också underbara vänner som med sin helhetssyn på människan, fick mig att förstå kopplingen med äggstockningen och mina känslor av stress som jag upplevde dagen efter min förlossning.

våga vara dig själv
Lunch i uteköket med smaker från gården.

Efter den händelsen skrev jag ett brev till pappa, om mina känslor och om hur jag upplevde hans otåliga sätt. Några dagar efter att han fått brevet tackade han mig och sa att han skulle läsa brevet då och då eftersom brevet hade berört honom mycket. Jag kunde vara öppen både mot mig själv och mot pappa om hur jag kände. Detta genererade till att pappa hade lätt att visa sina känslor för mig och det hände att han ringde mig och grät när han hade det svårt och inte kunde hitta en väg ut.  Oftast räcker det med att dela sina känslor för någon och att bli lyssnad till för att må bättre.

Pappa och jag.

Jag har fått växa upp fort eftersom min mamma dog när jag bara var 12 år gammal. Eftersom min pappa jobbade borta under veckorna så bodde min andra halvbror som är 13 år äldre än mig hos mig och min lillebror under ett år efter att min mamma hade gått vidare. När jag började högstadiet så var pappa på Öland under helgerna så fick jag ofta fick klara mig själv. Under tiden på högstadiet förändrades jag mycket och eftersom jag hade lite trygghet hemifrån ägnade jag mycket tid åt att passa in i skolan och med att bli en i gänget. Det var först när jag åkte till Australien som jag hittade tillbaka till mig själv och fick ett sammanhang och en mening i livet.

Jag på gården i Australien, där vi levde under 6 månader.

Min pappa valde att stötta mig och min familj på olika sätt. Han köpte granngården för att komma närmare oss men ungefär samtidigt fick min barndomsvän svåra familjeförhållanden och pappa hyrde ut gården till henne istället för att flytta dit själv. Han bosatte sig istället i närmsta stad från oss och vi träffades under helgerna. Han köpte några år senare ett mindre torp i vår by, där han ville bo. Även det torpet lätt han först mig och min familj bo i medan vi renoverade vår egen gård. Han flyttade ut till torpet 6 månader innan han fick sitt cancerbesked. Medan han bodde i vår by var han nöjd, lugn och tillfreds och han mådde bra av att kunde gå som han ville mellan vår gård och hans torp. Han hjälpte till med barnen och barnen kunde träffa sin morfar när de ville.

Pappa och äldsta sonen i uteköket.

Pappa gick vidare 3,5 vecka efter att han fick besked om cancer i bukspottkörteln. Drygt tre veckor av sorg, tacksamhet och lättnad. Pappa led den sista veckan och han uttryckte att han inte ville leva mer. För varje dag tynade han bort mer och mer. Att vara där hos pappa, finnas vid hans sida och gå igenom det som hände med honom, var en resa som jag alltid kommer bära med mig. Tillsammans med min andra halvbror bodde vi med honom under hans sista tid. Vi behövdes där för att han skulle möta den andra sidan med mindre rädsla och med ett lugnt sinne. Att vara närvarande vid någon annans död var för mig en process av avsked och en bearbetning över det som skedde. Det var väldigt starkt att vara där när min pappa till slut somnade in, och efter en veckas lidande var det en lättnad både för honom och för mig men samtidigt en oerhörd sorg och saknad.

Pappas favoritplats i uteköket.

Jag vet att jag inte borde känna skuld för att jag tagit emot pengar av pappa, för han kunde lika gärna spenderat pengar på resor, spel eller någonting annat. Det har varit pappas val att bidra till mitt liv och jag vet innerst inne att när känslor av skuld kommer smygande så påminner jag mig om att det inte handlar om mig. Samtidigt har jag förståelse för min halvbror och för hans och pappas konflikt. Men jag kan inte stå till svars för min pappas handlingar utan jag har bara levt mitt liv och tagit emot den hjälp jag fått av pappa.  

Pappa söker skydd från myggen.

Jag fick blindtarmsinfektion bara några dagar efter mejlet från min brors advokat kom. Samma bror som hade en konflikt med min pappa. Min tid på sjukhuset, beslutet om att operera bort blindtarmen och frågorna om orsaken till min infektion, har fått mig att inse att jag behöver lära mig att uttrycka mig bättre. Jag behöver våga stå för vem jag är och vad jag tycker. Under mina dagar på sjukhuset har jag vilat, mediterat och ringt vänner som jag annars sällan får tid att ringa. Hela situationen har fått mig att omvärdera mitt liv och börja om.

Jag vid sjön Åsnen.

Vad är då att börja om för mig? Jag behöver välja bort onödig daglig stress som jag accepterat för att jag är van vid den stressen. Det har varit lättare för mig att bryta dåliga mönster av stress vid en förändring som denna omskakande blindtarmsinfektionen. Dagarna efter att jag fick komma hem började jag äta en kombination av antibiotika som min kropp tålde dåligt. Jag mådde ständigt illa och hade kraftig diarré. Men jag behövde äta den kombinationen av medicin eftersom min blindtarm brast under operationen för att förhindra infektionen.

Vila och återhämtning
Precis intill uteköket ligger en del av odlingen. Jag och barnen har börjat städa uteköket nu i vår och jag ser fram emot många sköna stunder av vila och gemenskap.

Från att nästan alltid varit i farten på gården med att gräva, odla, hjälpa till där det behövs, förädla mat, laga mat och ta hand om barnen fick jag nu vila och vara passiv. Efter operationen så fick jag flera insikter om att jag borde leva mitt liv lite lugnare och ta mig mer tid till att uttrycka mig själv. Jag är inte van vid att skriva så här privat men jag känner att det är en del i att våga uttrycka mig och dela med mig av mina känslor. Jag hoppas också att jag kan påverka andra att våga förändra sitt liv, även om det bara är ett litet steg, så räcker det för att sätta igång en process i rätt riktning. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.